Jag skriver dessa rader just nu i ett
tillstånd av upproriskt men välbehärskat raseri efter en incident i min sons
skola igår. Lejoninnan i mig tuggar fradga i tysthet, ögongloberna rullar
osynligt i sina hålor, medan orden flödar över tangenterna.
Min son är nio år
gammal med ett stort känsloregister. Det går inte att ta miste på hans empati och
omsorg om andra människor och jag ser så mycket av mig själv i honom, i hans
förmåga att många gånger ta alldeles för stort ansvar för att andra ska må bra.
Men ibland brister det för honom. Ibland vaknar hans skugga till liv och han
säger och gör saker som sårar andra och som på alla sätt lämnar honom själv med
en ännu större förtvivlan och ånger.
Jag möter maktlösheten
och paniken i hans blick efter varje sådan incident och igår inträffade en sådan. Igår
grät han i min famn och undrade om och om igen - ”Vad är det för fel på mig
mamma? Vad är det för fel på mig?” Med tårar längs kinderna satte han sig vid
datorn och googlade på ”DAMP”, för att se om han möjligtvis kunde lida av denna
åkomma, vilket jag vet att han inte gör. Min son är en känslovarelse och ibland
blir känslorna för svåra för honom att hantera. Vad kan vi begära av ett barn
så länge vi inte kan begära samma sak av oss själva som vuxna?
Ett barn är från början i total kontakt med sin egen sårbarhet. I barnets
värld finns ingenting som kallas för ”svaghet”. Barnet uttrycker sina känslor
och sin hjälplöshet utan rädsla att bli dömd. Barnet har ännu inte byggt upp
det skal och den falska identitet som är vedertagen i vuxenvärlden och som
säger ”Jag behöver ingen annan för då kan jag heller inte bli övergiven eller
förlora någon annan.” Vuxenvärlden utnyttjar och missbrukar denna sårbarhet hos
barnen på ett många gånger fruktansvärt respektlöst sätt. Bland annat genom hot
om bestraffning – ”Management by fear”.
Det finns en anledning till varför detta makt- och kontrollmedel är så välanvänt i
vuxenvärlden – Det fungerar! Vi får barnen att göra som vi vill genom att
utnyttja deras sårbarhet och vi slipper samtidigt kännas vid vår egen känsla av
maktlöshet och hjälplöshet. Det fungerar snabbt och effektivt för stunden men
på sikt bygger vi en värld av människor som är styrda av rädsla och som inte
vet något annat sätt att få sina behov tillgodosedda än genom att styra,
kontrollera och maktmanipulera sin omgivning. Vi skapar även en generation som
avskyr oss och som gör allt för att visa detta genom att bryta emot de regler
som vi satt upp. Vi hotar barnen med att dra tillbaka vår kärlek om de inte gör
som vi säger. Istället för att autentiskt förmedla våra egna behov och önskemål
så hotar vi med att avvisa barnen, utesluta dem och straffa dem om de inte gör
som vi vill.
Efter incidenten i skolan igår, där min son åter igen agerat ut och
betett sig på ett sätt som vare sig var okej eller passande, så satte sig hans
lärare ner med honom och visade honom skolans ”Konsekvenstrappa”. Det är en
trappa som bygger på en färgskala från Grönt, Gult och Oranget till Rött. Han
fick veta att han nu befann sig på det Orange-färgade trappsteget och han fick
veta vad som skulle hända om han hamnade på det Röda trappsteget:
”RÖTT: I de fall där eleven trots tidigare åtgärder inte ändrat beteende, till exempel
fortsätter med mobbning/kränkningar av andra eller är utåtagerande hotfull
eller våldsam kallas föräldrarna till skolan där de informeras om att det
regionala EHT i samråd med skolan beslutar om:
· -
Anmälan till socialtjänsten
·
- Polisanmälan
·
- Anpassad skoldag.
·
- Förslag på annan skolform
Min son är nio år. Jag undrar hur det
kändes för honom att bli hotad med en polisanmälan. Jag undrar om han kommer
att ha det i åtanke nästa gång han blir upprörd och inte lyckas hantera sina
känslor – Att han riskerar att uteslutas från skolan eller att hans agerande
kan resultera i en polisanmälan. Jag undrar om han känner förtroende och tillit
till vuxenvärldens förmåga att stötta, hjälpa och vägleda honom ut i livet. Jag
undrar om han känner sig trygg…
Min son är nio år och jag kan inte låta bli att undra om medvetenheten om
denna konsekvenstrappa kommer att hjälpa honom att bli en bättre människa med
en förmåga att hantera sina svåra känslor, eller om den kommer att göra honom
till en tickande bomb. ”Om de inte vill att vi ska hota andra, varför hotar de
då oss?” frågade han mig när vi var på väg hem ifrån skolan idag. Jag önskar
att jag kunde ge honom ett vettigt svar.
Sanna Nova Emilia
Grundare och kursledare för True Heart Education
Författare till boken: Att lära med Hjärtat - När kunskap och värde blir ett
Föreläsare hos Holmbergs Talare
Medskapare till Opinionen för Optimalt lärande
http://sannanovaemilia.se
------------------------------------------------------------------------------------
Kampanj just nu! Gilla Skoljobbs FB-sida och bidra till till Stiftelsen "Min stora dag" som arbetar för att förverkliga svårt sjuka barns drömmar!
