Utbildning har traditionellt setts som en pedagogisk relation mellan läraren och eleven. Det var alltid läraren som bestämde vad eleven behövde veta, och faktiskt, hur dessa kunskaper och färdigheter skulle läras ut. De senaste trettio åren har inneburit en revolution vad avser inlärning och lärandeprocesser. Forskningen har lett till nya rön om hur människor lär och till följd av detta skapat nya metoder och arbetssätt för hur undervisningen ska ske.
Trots detta har dessa nya metoder och arbetssätt sällan nått våra skolor. De praktiseras som enskilda öar runt om i världen och utgör goda exempel och undantag från gängse normer och regler om skolundervisning. Så i allt väsentligt är metoderna i våra skolor kopplat till den traditionella lärare/elev relationen och i alla diskussioner om skolans framtid, handlar det om krav på mera resurser och fler lärare.
Men den allt snabbare förändringstakten i samhället och den enorma informationsexplosionen gör att det finns skäl att ta nya steg i lärandeprocesserna och ett pedagogiskt förhållningssätt där det är eleverna själv som avgör vad och hur lärandet bör ske.
Våra utbildningssystem har traditionellt baserats på antagandet att det individuella medvetandet är en ren och tom griffeltavla vid födseln, världen är en surrande förvirring, och att begrepp och kausala relationer förutsätter pedagogiska styrda processer och stimulans. Pedagogiska processer måste föregås av förståelse för ett disciplinärt förhållningssätt och skrivkunnighet före själva kunskapsförvärvet. Framgången bygger på att gå långsamt fram och med små stimulanser, med hjälp av en lärare, uppnå förmåga att minnas det som man inte förstår, och upprepade repetitioner.
Med lust att lära som drivkraft ökar motivation och glädje vilket öppnar synapser för kreativa och innovativa ansatser. Genom ett skapande utifrån inre motivation, självinsikt genom reflektion, förmåga att tänka nytt genom att träna sin kreativitet, förmågan att vara i nuet, som tränas upp av att aktivera högerhjärnhalvan, blir lärandet framtidsinriktat. ”Fantasi är viktigare än kunskap” Albert Einstein
Det finns i dag mycket forskning som visar vad som främjar inlärning och hur vänster och höger hjärnhalva kan tränas för att samverka och öka vår kapacitet och accelerera inlärningsprocesserna.
Dagens bedömningssystem innebär att eleverna arbetar och presterar utifrån yttre motivation istället för inre, som enligt vissa forskare är en mycket bättre drivkraft. Jag tror det behövs ett perspektivbyte, från skola till lärmiljöer, En lärmiljö ska vara rolig, stimulerande, inspirerande och ständigt trigga till nya perspektiv. Då blir den också effektiv och framtidsinriktad.
Forskning visar att individen har potential att lära
Men forskning redan från sextiotalet visar att individen har potential att lära sig kontinuerligt och i realtid genom att interagera med sin omgivning. Detta leder ofta till en förståelse för sammanhang och samband vilket väcker idéer och ny kunskap. Det är en framåtriktad kunskapsbildning, snarare än att tvinga matas med visdom från andra, och de kan därigenom öka sin kreativitet, och re- lära sig att lära. De kan helt enkelt generera och transformera sitt lärande till ny kunskap!
Forskning så tidigt som i slutet av sextiotalet (Rogers 1969), visar på att människor vill lära sig och har en naturlig benägenhet att göra det hela livet. I själva verket hävdar han att det lärarledda lärandet har varit grovt överbetonat. Han baserade sitt elevfokus på fem viktiga hypoteser:
1 Vi kan inte lära en annan person direkt: Vi kan bara underlätta lärande
2 Människor lär i huvudsak endast sådant som de förstår och uppfattar och som de kan sätta in i relevanta sammanhang
3 En undervisningsorganisation som i sin symbolik, struktur och sitt,förhållningssätt visar att elever är det viktigaste, är inte förenliga med en traditionell katederundervisning
4 En avslappnad undervisningsorganisation med högt i tak där individen får plats att vara ett subjekt är svår eller nästintill omöjlig att genomföra i en traditionell lärarledd undervisning
5 Utbildningssystemet är som mest effektivt när det främjar ett lärande som sätts in i ett relevant sammanhang och där hot mot jaget, som individ, reduceras till ett minimum.
Rogers visar också att lärande är lika naturligt "som att andas" och att det är en intern process styrd av individen. En traditionell lärarledd undervisning har en tendens att systematiskt bortse från individens erfarenheter och kunskaper därför att den inte ”passar” in i den linjära standardiserade formeln.
Alternativet till den standardiserade formen av undervisning är istället att fokusera på aktiva processer där individen söker kunskap och upplevelser eller får feedback och gör utvärderingar utifrån egna erfarenheter. Pedagogens roll blir här mer att finnas i bakgrunden, ställa frågor, coacha och lotsa eleverna framåt.
En teori som fått genomslag under 90-talet var ”Capability”, som ser på resultatet som en process där kunskap handlar om att veta hur man lär sig. Den lägger fokus på kreativitet och en hög grad av egeneffektivitet, vilket gör att man kan hantera såväl nya som bekanta situationer och fungerar bra tillsammans med andra. Kompetens är, utifrån en sådan utgångspunkt, mer än traditionell kunskap. Det är också förmågan till systemförståelse, det vill säga att se sammanhang och förstå helheter. Detta understryker behovet av att gå från lärarcentrerad utlärning till att lära sig lära själv.
Det är ett lärande som möjliggör olika inlärningsprocesser med utrymme för reflektion, förståelse och samspel med andra. Det är ett lärande som kommer längre än traditionell problemlösning genom ett proaktivt förhållningssätt. Det är helt enkelt ett lärande som inte är linjär, planerad och standardiserad.
Detta är inlärningsformer som är i fas med den förändrade värld vi lever i. En värld där informationen är enkelt tillgänglig i realtid och där förändringen är så snabb att traditionella metoder för utbildning är helt otillräckliga. Det innebär också att traditionell disciplinerad kunskap helt enkelt har blivit olämplig. Lärandet måste i ökad utsträckning anpassas till vad vi faktiskt gör. Moderna organisationsstrukturer kräver en flexibel lärandepraxis där det finns ett behov av omedelbart lärande.
Den nya tiden är ingen plats för stereotypa, oflexibla, förutbestämda och standardiserade organisationer eller individer. Det krävs organisationer och individer som effektivt och obehindrat kan hantera en turbulent oförutsägbar miljö. Det handlar om att kunna se sammanhang och förmåga till att snabbt inhämta ny information eller kunskap och att koppla samman detta till nya perspektiv.
Detta kräver förmåga att använda sin kompetens på nya sätt, att veta hur man lär sig och att arbeta interaktivt och integrerat i samspel med andra. Det förutsätter att man ersätter den traditionella memorerande inlärningsmetodiken med metoder för förståelse och sambandskoppling, kunskapsutbyte snarare än ”kunskapshamstring”.
I en sådan inlärningsprocess är det läraren som förmedlar resurser, men eleven själv utformar metoden och arbetssättet för sitt lärande. Bedömning av kunskap handlar mera om förmågan att lära än att mäta uppnådd traditionell kunskap. Pedagogens uppgift är i första hand att stimulera och coacha elevens förmåga att utveckla sin kompetens att lära, reflektera och se samband och sammanhang, istället för att bedöma memorerade färdigheter och kunskap. Det innebär att jag som lärare fokuserar mera på processen än det faktiska innehållet i syfte att få eleven att förstå elevens föreställningsvärld snarare än lärarens.
Just nu stavas framgångsreceptet ordning och reda och högre kunskapskrav, men kunskapskravet tycks fortfarande utgå från vår gamla föreställning om hur kunskap och lärande skapas. Jag ser en kunskapsbildning som lär ut att lära, med fokus att skapa förståelse för livet och samhället.
En kunskapsbildning där varje individ sätts i centrum och utifrån sina förutsättningar övas i att lära. En kunskapsbildning där eleverna går ut i vuxenlivet med en trygg känsla av nyfikenhet, vilja och drivkraft att jag kan. Jag kan skaffa den kunskap jag behöver, jag vet hur jag bygger nätverk, jag vet hur jag kommunicerar och jag vet hur man samarbetar. Jag förstår och jag kan ta ansvar. Det är sannolikt snarare ett förhållningsätt än en institution. En lärmiljö snarare än en skola.
Tänk vad fantasin kan dra iväg med en ibland!