I Sverige har vi ett överdrivet behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror. Själva samhället tycks lida av ett nationellt paniksyndrom och ett slag trygghetsnarkomani! Det höjs rop om att minderåriga inte skall få gå på fotbollsmatcher, skolan bortser helt ifrån att barn älskar att tävla, akademiker väljer hellre betald arbetslöshet än startar eget, den våldsamma drivkraften hos flyktingar som kommer hit bryts snabbt ned av det kravlösa svenska samhällets välvilliga omtanke.
Vi måste inse att det faktiskt är farligt att leva, lära våra barn att värdera och hantera faror snarare än att förbjuda allt farligt. Paniksyndromet på individnivå leder ofta till total handlingsförlamning, och om man vill skulle man kunna se den bristande handlingskraft som svenska myndigheter gav uttryck för vid den stora tsunamikatastrofen som ett uttryck för den nationella panikångesten. Och precis som panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det, har landet Sverige ett överdrivet behov av trygghet och kontroll när vi snarare behöver arbete, husrum och kärlek. Människan är inte född till trygghet. Trygghet föder rädsla på samma sätt som paniksyndrom ger överdriven vilja till att undvika faror.
Vi lär ha över åttatusen kilometer viltstängsel i det här landet. Inte för att skydda djuren, utan för att skydda människorna. Människan måste vara det räddaste djuret i världen. Är vi som människor verkligen så rädda? Är den mänskliga naturen rädd och otrygg? Är det verkligen vår högsta önska att leva i ett skyddat och säkert samhälle för att känna oss trygga?
Trygghet och säkerhet är begrepp som allt oftare kopplas till den samhälleliga debatten. Ofta är det en debatt som utgår från ett tillstånd av att otryggheten har ökat. Strängare lagar, fler poliser och kameraövervakning nämns som förslag på åtgärder för att öka tryggheten. Andra kan handla om att utnyttja den nya tekniken och sociala medier. Alla uppslag och lösningar tycks handla om att ökad kontroll, ordning och reda, förutsägbarhet och regler per automatik ökar tryggheten. Jag tror att detta är en chimär.
Trygghet handlar om känsla, en i högsta grad subjektiv känsla. Livet och tillvaron är i sig själv inte trygg och förutsägbar, att invagga oss i en tro att den är det, avväpnar oss de inbyggda verktyg vi som människor är födda med. Att frånhävda sig ansvaret till någon annan leder till slut mot ett samhälle där människan saknar inflytande över allt det som är viktiga förutsättningar för människors gemenskap. Vi måste lära oss leva med osäkerheten. För att vara bekväm med osäkerheten, måste man vara lyhörd, kreativ och föränderlig. Med ett annat ord – lekfull.
Ett starkt civilsamhälle är livsnerven för ständig utveckling och förnyelse. Ett starkt civilsamhälle är ett samhälle där tryggheten bottnar i en stark gemenskap byggd på tillit och förtroende mellan människor i ett lekfullt samspel. Så min fråga är hur stärker vi civilsamhället?