Ljuset kommer från skolan. Mörkret också. Bildningen bevingar oss. Lärdomar om mänsklighetens evolution ger oss modet att dra slutsatser för framtiden. Vissa barn behöver skolan mer än andra. De som lever i mörker ser ofta skolan som livets ljuspunkt. Inte bara för att skolan för vissa barn är den enda platsen där de kan äta sig mätt på varm mat och släcka sin törst med några muggar mjölk. Skolan är också den enda tysta oasen de har. Den enda platsen av trygghet de kan tillgå.
Jag minns alla mina lärare och hur de brukade tala till mig. Några var ljusbärare med glittriga ögon som ingav hopp och mod. Med välgörande ord även när man skrivit sämst på matteprovet. ”Nästa gång har du chansen att bli bäst. Ge inte upp” viskade läraren vars ord jag bär med mig genom livet. Eller min fröken Alkisti som jag skrev kärleksbrev till regelbundet. Kvinnan som med sin blotta existens övertygade oss att ett annat liv är möjligt. ”Det lönar sig att kämpa” sa hon. ”Ju mer ni kämpar i skolan desto bättre liv kommer ni få. Ni fjärmar er från föräldrarnas skitjobb och närmar er en värdig framtid där ni kan få allt ni drömmer om” försäkrade hon och vi böjde våra huvuden över historieböckerna och slukade varenda bokstav. Jag skulle kunna berätta i timmar om hur avgörande min skolgång varit för mig. Men det finns också minnen jag försöker förtränga. Lärare jag försöker glömma. Vikarien eller domedagsprofeten som berättade att vi hade helvetet runt hörnet. Visst var vi ovanligt vilda under just hans lektion. Sackis slängde suddgummin. Kari visslade. Evangelia tuggade tuggummi och jag viskade med min kompis Tatiana.
”Hälften av er kommer hamna i fängelse. Andra hälften kommer gå på soc. Och de bästa kommer få jonglera pizzor eller tömma papperskorgar” löd hans dom. Formuleringar som sitter som tatueringar i själen. Drömtjuven som krossade de mikroskopiska drömmar vi mödosamt designat. Värst av allt var att han delvis fick rätt.
När jag många år senare mötte Dogge i Latin Kings berättade han om sin lärare som sa samma saker till ungarna i Alby. När jag nu läser in mig på berömda personligheters skolgång ser jag att dessa lärare hade sällskap. Albert Einsteins lärare skrev i ett utlåtande att eleven ”aldrig skulle klara någonting i livet”. Faktum var att relativitetsteorins fader inte var särskilt duktig i franska och geografi.
”En ung man med hjärnkapacitet under snittet” enligt lärarna och ”en skam för både sig själv och sin familj” enligt fadern var Charles Darwin. ”Han tänkte inte på annat än hundar och jakt” ska Darwins pappa ha sagt som försökte få in sin son i kyrkliga studier. Inte helt oväntat gick kyrkostudierna åt helvete. Men killen klarade sig ändå. Trots eller tack vare lärare som inte trodde på hans kapacitet. Lärare vars domar kan bryta ner eller bygga upp de som drivs av revanschlust. Enligt Darwins evolutionsteori är det ju de starkaste som överlever. Men skolans uppgift främsta utmaning är att stå på de svagas sida. De andra klarar sig ändå.