Många gånger blir jag kristallklart medveten om hur barn och vuxna använder språket på så olika sätt att det är otroligt att vi lever i samma värld. När det gäller oss vuxna känner jag att vi ofta sätter ord eller använder ord på ett sätt som gör att betydelsen både kan bli väldigt luddig och samtidigt väldigt skarp. Barnen använder språket i direkt koppling till vad det känner, tänker och är med om just i detta nu. Ett av barnen sa så här:
- Fröken vad tänker du på? Jag tror att du tänker på mig!
- Hur tror du att jag tänker om dig då?
- Jag tror att du tänker på mig och att du är kär i mig!
Barnet ler och skrattar med hela sitt ansikte. Jag inser att barn måste få använda språket på sitt sätt efter vad som känns just då. Det är så lätt som vuxen att gå in och börja förklara det här med kär och kärlek per automatik fast barnet kanske inte ens är där då. De pratar utifrån sin referens. Letar i sin språkpåse efter en matchande mening till känslan de bär inom sig.. och det är väl härligt att kunna uttrycka sig så att omgivningen blir glad... Med tiden kommer ju denna individ att förstå mer om det sociala och omvärlden vilket förändrar språkverktyget.. :)