Idag ställde Rektorsakademiens Framtidskompetenser frågan: Går det att förändra en kultur i en skola?
Mitt svar på den frågan blev: Självlart! Allt som skapats kan också omskapas!
Följdfrågan blev: Varför säger så många att det inte går?
Och mitt följdsvar blev: Troligtvis för att de inte vet HUR och inte vågar testa nya saker eller se nya möjligheter, av rädslan att misslyckas. Det är ju förövrigt någotning som skolan lär oss väldigt tidigt, att det är dåligt att misslyckas och att det bara finns ett rätt svar och ett rätt sätt *generaliserar jag vet*. Sen har betoningen oftast legat på att det är eleverna som ska förändras för att skolans kultur ska förändras, istället för att se vuxenansvaret och behovet av ett nytänkande ledarskap. Det blir lika effektivt och hållbart som att enbart byta ut fasaden till ett hus, på en genomrutten och av skadedjur infekterad stomme. Förändringen börjar i och igenom oss själva, alltid. Det är dags för vuxenvärlden att ta lite personligt ansvar för vilka vi väljer att vara och för vad vi signalerar till de unga.
Det vi förmedlar till våra unga blir också det som de fortsätter att förmedla till sig själva. Jag undrar hur en skolkultur skulle förändras om varje lärare/pedagog/rektor leddes av följande förhållningssätt till sitt ledarskap?:
""Ledarskap är att kommunicera människors värde och potential, så klart och tydligt, att de ser det i sig själva."" - Steven R Covey
Barnens vädjan...
av Sanna Nova Emilia
*shhyyyy*
Lyssna....
Kan du höra dem?
Kan du höra barnen?
Kan du höra hur de viskande skriker igenom rymden?
Kan du höra deras inre rop på hjälp?
Hur de ljudlöst sväljer sin förtvivlan?
Kan du höra dem?
Kan du höra vad deras tysta munnar vill säga dig?
""Snälla förstör mig inte,
jag är så fullständig och så vacker som jag är.
Snälla, gör inte om mig, klipp inte mina vingar
innan jag ens fått pröva dem.
Snälla, trasa inte sönder mig, för att sedan förbanna mig
för att jag är trasig.""
*shhyyyyy*
Öppna dina ögon...
Kan du se dem?
Kan du se barnen?
Kan du se den desperation som stormar igenom deras inre?
Kan du se deras lidande?
Kan du se alla de tårar som de inte längre orkar gråta?
Kan du se barnen?
Kan du se vad deras tomma blickar vill säga dig?
""Snälla låt mig inte gå förlorad.
Låt mig inte gå förlorad in i den förvridna vuxenvärlden.
Låt mig inte glömma allt som är mitt.
Låt mig inte försaka allt som är jag.
Låt mig inte förneka allt som jag kom hit för att vara.""
*shhyyyyy*
Öppna ditt hjärta...
Kan du känna dem?
Kan du känna barnen?
Kan du känna deras längtan igenom dina egna förlorade drömmar?
Kan du känna deras sorger i allt som du själv en gång försakade?
Kan du känna barnen?
Kan du känna vad deras bedövade hjärtan önskar säga dig?
”Snälla, respektera mig, kränk mig inte,
Jag är också en människa.
Snälla, älska mig och låt mig få älska,
utan villkor och förbud.
Snälla släpp mig fri och låt mig få flyga,
utan skam och skuld.
Snälla, ha tillit till mig…”
*shyyyyy*
Ja, när jag lyssnar så kan jag höra dem,
se dem,
känna dem,
Och varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer kärleksfull värld,
så kan jag höra deras viskningar i etern…
Då kan jag möta deras hjälplösa blickar
bakom mina slutna ögonlock…
Varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer medmänsklig värld…
så kan jag känna deras tårar längs mina kinder…
och jag kan känna hur deras bultande hjärtan slår i mitt…
”Ge inte upp på mig,
snälla ge inte upp!
Vad du än gör,
så låt mig inte gå förlorad…”
För en ny tid och för ett nytt lärande...
Sanna Nova Emilia
Om mig:
- Eldsjäl
- Författare till boken Att lära med Hjärtat - När kunskap och värde blir ett
- Föreläsare hos Holmbergs Talare
- Grundare och verksamhetschef True Heart Education
- Medskapare till Opinionen för optimalt lärande
http://www.facebook.com/opinionenforoptimaltlarande