skoljobb.se

Dockan Nils på äventyr

Fågel, fisk OCH mitt emellan - en förskollärares vardag!

Denna morgon blev jag medbjuden av min kompis att följa med på barnens julavslutning i kyrkan. Båda går i mellanstadiet. Väl där kom en annan vän till min kompis och slog sig ned hos oss med sin 4 åriga dotter i knät. I famnen på 4 årigen fanns en rätt så illa åtgången och smått grönfärgad babydocka utan kläder. Jag fick veta att det var den käraste ägodelen som är med överallt och som går under namnet Nils. Jag vet inte om det är så att många förskollärare är ""yrkesskadade"" även privat men jag kunde inte låta bli att lägga märke till utbytet mellan denna tös och docka. Vi satt rätt så långt bak i kyrkan så sikten var som sig bör i en sådan lokal inte den bästa. I ögonvrån fick jag se hur 4 åringen ömt höll om dockan Nils och lyfte upp honom över folket så att även han skulle se längst bort till skolklasserna vid koret. Något inom mig fann det så härligt att se hur hon liksom tog Nils perspektiv, på samma vis som hennes egen mamma gör med henne, och verkligen ville att han skulle se. Jag ska ärligt erkänna att större delen av avslutningen drogs min uppmärksamhet oundvikligen till dessa två.

En annan sak som jag inte kunde låta bli att fundera över är att det i mina ögon känns som om förskolans värld är mer ""för barnen"" än vad skolans arena är. Jag kunde inte låta bli att sitta där i bänken och fundera över hur avslutningen varit om barnen fått påverka än mera. Jag ska erkänna att jag inte har den blekaste aning om hur upplägget vi såg kommit till men någonstans påminde det extremt mycket om mina julavslutningar.. de var för rätt länge sedan.. fyller snart 30... och det kändes som om det var direkt kopierat från min skoltid. De typiska julpsalmerna, julspelet, musik & sång numrena och rektorns tal.. Jag undrar om barn av idag får lov att vara barn av idag inom skolans väggar.

 Nu kan jag ju bara prata för min förskola men där känns det som vi pedagoger anstränger oss för att fånga upp barnen där de är. Idag, nu. Det tycks i mina ögon som vi för vidare ett arv från skoltid till skoltid.. Barnen klär ut sig till de fyra herdarna, kungarna och sjunger psalmer... men är DE verkligen närvarande aktivit på sitt sätt i sin tid?