Två tjejer, snart sex år fyllda, står uppe på två stolar och sjunger, dansar till Chakiras ""Africa"". Den glädje och iver som uppstår i samspelet mellan dessa båda, när de synkroniserar rörelser och sång med varandra, är vibrerande. Sitter där och tänker hur stark vänskap är redan bland barn. Den finns där nöts, stöts och blöts dag efter dag.
Bakar med trolldeg med några barn i köket och så här i efterhand minns jag inte hur vi kom in på ordet, men vi pratade om jonglera. En av grabbarna var kvickt uppe på benen och gestikulerade med händer, blick och kropp hur han håller på och övar det hemma. Han berättade hur viktigt det är att tänka på bollarna medan man håller på. För mig blev det tydligt hur barn till skillnad från vuxna förstår det där med nuet i praktisk mening.
Ett av barnen åkte av gungan och landade med pannan mot det hårda snöisiga underlaget nedanför. En lång stund efteråt var hon ledsen och öm och pratade om ""mamma"". Där och då kände jag en sådan lust att kunna beema hennes mamma till oss ögonaböj. Att hon inte skulle behöva vänta till sen eftermiddag innan hennes mamma kunde finnas där för henne. Även om vi pedagoger är med barnen genom allt så finns det ögonblick när jag önskat en mammas hand på barnets ömma panna. Många av våra små tillbringar ju stora delar av sin barndom bland professionella.. Väl värt att tänka på när man som vuxen trots raster, korta arbetsdagar, planeringar m,m önskar sig ett break ur barngruppen. För många av våra små finns aldrig den möjligheten..