För ett par veckor sedan satt jag och pusslade med ett barn. Bitarna vi jobbade med sitter som en människokropp i flera lager. Skelett, organ, muskler, hud, kläder osv.. Barnet pekade på den röda klumpen som föreställer hjärtat och vi pratade en stund om att det slår, skickar blodet runt och behövs för att vi ska kunna leva. Efter en stund gick det upp för barnet att hjärtat en dag kommer att sluta slå. Vi samtalade om att man lever länge, blir gammal osv.. Men någonstans blev det väldigt påtagligt för barnet att vi faktiskt ska dö.. Jag får en klar och allvarlig blick med orden:
- Fröken jag tänker inte dö.
Jag berättade att det är något alla gör någon gång och en kollega slog sig ned och kom in på blommor och natur som vissnar och dör..
Barnet tittar stadigt på oss och säger bestämt:
- Men jag tänker inte dö. Alla ni andra kan göra det men inte jag och inte min familj. Vi har tagit tabletter så vi dör inte. Vi pratade på lite till men släppte ämnet när vi märkte att barnet inte ville fortsätta mera..
Så här i efterhand inser jag varför det finns ett tydligt utskrivet mål i vår läroplan om att bemöta barnens livsfrågor. Det är en del av att vara människa att tänka kring detta och eftersom barnen är så många timmar i förskolan är det vår skyldighet, som pedagoger och medmännisko,r att våga livets svåra. Skillnaden mellan mig och barnet är inte så stor egentligen. Jag har också en stor del av mig som inte på långa vägar vill dö.