Karusellugglan

Igår förmiddag var jag, kollegorna och ett glatt gäng med ungar, ute vid pulkbacken för att få några härliga åk på våra stjärtlappar. Det som slog mig då var hur barnen med hjälp av små och enkla medel får med oss vuxna på noterna! En glad, liten människa som tycker att "" fröken du måste testa, det är ju kul, följt av ""där ser du vad jag menar"", vid backens slut visar vilken livsglädje och social kompetens barnen besitter. Det krävs inte mer för att jag som vuxen ska ta språnget rätt in i deras värld och för en stund vara ett barn på nytt. Jag personligen är helt övertygad om att de bästa lärotillfällena uppstår när jag som vuxen tillåter mig själv att dela barnens entusiasm och nyfikenhet på riktigt. När jag är där de är finns det så många samtal och tankar från båda håll som kan växa sig höga som hus. Barnen är så kloka att de inte har något problem med att vi som pedagoger växlar i våra roller i samspelet med dem. De vet så väl skiljelinjen mellan lek, bus och när vi som vuxna behöver ta klivet tillbaka och vara just vuxna. Leken och buset finns kvar både hos barnen och mig och blir de där stunderna som vi kan tala om i efterhand och bygga våra relationer genom. "" Fröken kommer du ihåg när jag åkte stjärtlapp i ditt knä och det gick jättefort?"" Med hjälp av den erfarenheten finns ingången att prata om årstider, matematik, naturfenomenet snö, hastigheter, tyngdlagar och Gud vet allt. Det är bara den egna fantasin som sätter stopp. På tal om naturfenomen så har jag ett härligt minne från när jag och två grabbar i 5 års åldern kikade i en fågelbok tillsammans. När vi slog upp sidan om ugglor frågade jag dem om vad de hade för tankar kring att ugglan kan snurra hela huvudet runt. Den ena tittar genast upp och säger med den självklaraste tankeverksamheten i världen: Men, de har ju som en karusell i halsen som gör att de kan göra så. Så enkelt och så avancerat närmar sig barnen naturens och livets mysterier.