Gråt uppifrån vårt legorum på avdelningen och jag skyndar mig dit. Hittar tre barn med tre olika känslolägen:
A) Upprörd i mixat stadie av ilska, gråt och smärta
B ) Står vid sidan av och försöker hitta en lösning
C ) En bit bort med skyldig och osäker min.
Jag får läget förklarat i korthet, barn C klämde barn A i grinden därav gråten och slutet på legobygget. Barn B uppmanar mig att be barn C säga förlåt till barn A för det är inte gjort. Tar ett steg tillbaka, tittar på läget och berättar för barnen att jag vet att de kan lösa problemet på sitt sätt om de pratar med varandra. Går ned och lovar att komma tillbaka.
Det tar bara en liten stund och sedan hör jag att skrattet och leken hittat tillbaka till legorummet igen. En snabb kik bekräftar läget och jag undrar hur de har tänkt. Barn B berättar att barn C fortfarande inte sagt förlåt till barn A... Jag frågar barn A och C hur de blev sams igen och får veta att barn C gjorde grimager och roliga miner... sen blev barn A glad igen..
Jag inser att barn kan göra förlåt på så många sätt och huvudsaken är inte att följa mönstret med att prata - säga - förlåt och kramas som vi förskollärare så ofta uppmuntrar.. Det är större att kunna lösa saker på just det sätt som en aktuell situation kräver. Här hittade barnen vägen till varandra igen med humor!
Ofta, ofta kommer jag på mig själv med att vara någon slags ""riddare till vit häst"" när barnen söker hjälp i konflikter och särskilt om de är påtagligt ledsna och upprörda. Jag vill så gärna gripa in och få dem att hitta varandra igen. I det signalerar jag att min syn på dem som kompetenta barn gäller... fram till att det blir bråk... För då behöver de verkligen en vuxen... Eller??? Hur ska våra barn kunna lära sig att stå upp för sig själva och försvara sig, när andra människor gör eller säger saker som inte är okej till dem, om fröken är där som en blixt? Vi urvattnar ju deras egen känsla att bena ut saker tillsammans med den person det faktiskt gäller.. Precis som vuxna behöver barnen tid, utrymme och egen tankeverksamhet att finna en väg som känns rätt för dem.
Vi förskollärare har ett dike, som generellt sett är viktigt att se upp med, nämligen att låta bli att ""vaddera"" barnens tid i förskolan allt för mycket. Likaså att vi så gärna strävar efter att ""kontrollera allt"". Mellan oss vuxna och barn skiljer det många år och erfarenheter men även en liten människa har en historia och en framtid. Det är viktigt att låta barnen få vara författare i sina liv och inte bara mottagare av en ""barnvänlig värld"" som vi vuxna målar fram. De behöver konflikter, motgångar, tråkiga stunder för att växa precis som vi. Självklart menar jag inte att man ska blunda och inte gripa in när det hettar till. Men det är så viktigt att barnen både får känna en tilltro till sin egen kapacitet och en visshet att vi tror dem om att rå över situationer.