Kunskap är den nya klassklyftan. Både här och där.

Hösten i New York är förföriskt ljus och förtjusande mild. Ändå är det få av mina vänner i metropolen som hinner njuta av stadens rika utbud. Arbetsdagarna är längre än de svenska och många sliter hårt för att ha råd med höga hyror och dyra privatskolor som många prioriterar.

Paul arbetar på NY Times och delar vårdnaden om åttarige Elias som går i en privatskola som kostar 30 000 dollar om året. ”Man kan inte lita på de statliga skolorna. I vissa områden är de rent av undermåliga” förklarar han. Elias går i en klass med bara 18 elever där han ges utrymme och möjlighet att bota sin blyghet. Pappa Paul berättar lyriskt hur barnen redan som ettagluttare besökte stadens alla större museer. I år står arbetsplatsbesök på schemat. Från posten till slakteriet och nyhetsdesken. För Paul innebär privatskolekostnaden en ansträngning men han ser den som en investering i sonens framtid. Kunskap är den nya klassklyftan. ”Barn som läser, reser, talar flera språk kommer ha bättre chanser i en globaliserad värld”, säger Paul som jobbar tolvtimmarsdagar och i bästa fall tar ut två veckors semestrar om året för att finansiera sonens skolgång. Faderns uppoffring för sonen betyder samtidigt att han själv är mindre närvarande i sonens liv. Men det dilemmat är inget som bekymrar Paul. Ty barn behöver skolan mer än sina föräldrar, resonerar han.

Efter skolan hämtas barnen med en skolbuss som kör dem till diverse aktiviteter. Karate, dans eller fotboll tills föräldrar eller barnvakter kan hämta upp dem. Även fysiska färdigheter är en klar klassmarkör. Inte bara i USA utan också i Sverige där barn från lägre socialgrupper inte får lika mycket motion, inte har råd med fritidsaktiviteter, skidresor eller simlektioner. Det är synd med tanke på att idrott kan vara en nödutgång från fattigdom. Zlatans historia är bara en av många framgångssagor som borde bana väg för flera schemalagda gymnastiktimmar i skolan.

I Sverige där privatskolor och friskolor växt fram i rask takt avslöjar den dystra trenden att fler går ut högstadiet utan behörighet till gymnasiet. Skillnaderna mellan skolorna ökar och glappet mellan toppskolor och bottenskolor är alarmerande. Kommunala skolor i fattiga förorter ger inte eleverna samma förutsättningar eftersom utmaningarna där är större. Den socioekonomiska sammansättningen ställer högre krav på skolpersonal, föräldrar och elever. De som har råd sätter därmed barnen i bättre skolor. Och så rör vi oss sakta men säkert från att ha varit ett föregångsland i jämlikhet där rik och fattig fick samma skolstart i livet till att plötsligt leva i parallella universum där de som har råd springer ifrån dem som föddes fattiga. Min fråga till er som lever och verkar i skolans värld är hur vi ska lyckas överbrygga klassklyftorna?