Häromkvällen hamnade jag på en tjejmiddag i Vasastan som började med en bubblande introduktion över lammfärsbiffarna och landade i skolan. Och det var inte jag som lurade in mina nyvunna väninnor i mitt favoritämne. Skolan är barnens viktigaste hållplats i livet och kräver numera att föräldrarna gör ett noga genomtänkt val som kan bli livsavgörande. När skillnaderna mellan bra och dåliga skolor ökar i Sverige enligt interna OECDs rapporter kan skolvalet bli synonymt med vinna eller försvinna.
Alla runt bordet råkar ha barn i förskoleåldern och ett par förutseende föräldrar anmälde sina barn till den så hett eftertraktade drömskolan redan på BB. Mellan vinklunkarna och bifftuggorna denna fredagskväll avhandlas privatskola, friskola, flumskola och kommunal skola. En mamma berättar om en privatskola där eleverna exkluderas om de inte bär en exklusiv Prada-väska eller familjen har en egen båt. En annan berättade om luriga kösystem och bristande transparens. Kontakter går före kötid enligt en mamma som med imponerande målmedvetenhet bestämt sig för att bli kompis med rektorn på drömskolan. Hon ringer, skickar blommor och bullar. Allt för att dottern ska få rätt start i livet och rätt nätverk. Curlingmodern talar nämligen om ”nätverk” som måste nystas i tidig ålder. Flickebarnet måste hamna i rätt sammanhang, bland vänner och familjer som kan berika barnet. Ett socialt sammanhang som kan fungera som en hävstång för framtiden. Förutom kunskapsförmedlare är alltså skolan även en social vattendelare.
Snart börjar vissa dividera om ordning och reda kontra kreativitet. ”Franska skolan har bevakning. Det känns tryggt” säger en mamma medan en annan tycker tyska skolan har den disciplin barn behöver. En kvinna som gör anspråk på att ha läst en massa pedagogiska studier menar att det viktigaste kriteriet för en bra skola är dess storlek. ”Ju mindre skola desto bättre resultat och kvalitet”, säger hon och hänvisar till diverse källor. ”På den bästa skolan kan rektorn alla barnens namn och klasserna är som små familjer” slår hon fast.
Till desserten målar en mamma upp domedagsprofetior: Hamnar barnen i fel skola väntar helvetet runt hörnet. Ingen vill gå i närmaste skola för det är den värsta man kan tänka sig. Ändå bor alla mammor i välmående innerstadskvarter.
Någonstans där och innan jag bryter upp inflikar jag att det blev människa av mig med trots att jag gick i det som kallades för ”Sveriges värsta skola”. Att jag genom åren mött människor som trots att de gått i rikets mest anrika skolor ändå verkar ha tryffelpuré i hjärnan. Att Finland som har världens bästa skolor prioriterat jämlikhet framför valfrihet och att föräldrarna där slipper spendera oändliga timmar i att studera skolor och forska kring deras profil och resultat. Att det faktiskt till syvende och sist är den enskilda läraren som präglar elevens skolupplevelse. Läraren som behöver vettiga villkor, en värdig lön och en samhällstatus som gör yrket åtråvärt och därmed lockar de bästa.
Alla föräldrar önskar självklart att deras barn får den bästa möjliga skolgången men den eskalerande segregationen skrämmer mig. Vi gör våra barn en otjänst om vi låser in dem i luftslott med enbart likasinnade. Om vi skyddar dem från människor som lever under andra villkor och vanor. Ty skolan kan också bli en mötesplats där eleverna lär sig öppenhet, empati och respekt för olikhet. För så ser världen ut bortom skolgården.