skoljobb.se

Nyheter

Vi måste riva ramarna

Ny krönika av Alexandra Pascalidou

När jag gick i skolan satt jag alltid längst fram. Dels för att jag var närsynt och inte vågade bära glasögon för att inte bli ”en glasögonorm” men också för att slippa se killarna som satt längst bak och retade alla oss plugghästar. Jag vände dem ryggen och låtsades att de inte fanns.

Dåtidens killkultur föreskrev att killarna inte skulle visa någon som helst ambition i skolarbetet.  De kom undan med att stolsgungande kommentera allt som skedde i klassrummet och inta de roller som var exklusivt vikta för dem: busfrön, pajasar, bråkstakar. Vi flickor kämpade för att hänga med i undervisningen och värja oss mot allehanda anklagelser. Vi var duktiga flickor och gjorde det vi förväntades – pluggade hårt och teg.

I min barndoms betongkvarter betraktades det bland pojkar inte särskilt hippt att läsa böcker. Vem ville bli en ”bokbög”? Därför skröt många med att de aldrig läst en bok. När ett TV-team kom på besök och frågade oss elever om vad som var bäst i skolan svarade Kari: ”Rasterna”. Alla skrattade. När vi flickor svarade matte eller geografi buade killarna i bakgrunden. När min klasskamrat Sackis fick frågan om vilken hans favoritbok var svarade han: ”Min bankbok”. Alla skrattade. När samma TV-team frågade vad vi ville bli när vi blev stora svarade Dejan: ”Pensionär”. Alla skrattade. När vi flickor svarade lärare blev vi utbuade. Mönstret var bekant. Vad som sen sändes i TV på sent 80-tal kan ni själva räkna ut.

I olika undersökningar framgår det att pojkar alltid har läst mindre än flickor och de är senare i sin språkmognad. Det här genusmönstret är inget utmärkande drag för världens mest jämställda land. Enligt internationella studier har flickor betydligt bättre kunskaper i läsförståelse än pojkar i nästan alla länder.

I DEJAs, (delegationen för jämställdhet i skolan), slutbetänkande fastslås än en gång att pojkar presterar sämre i skolan medan flickor mår sämre. Frågan som reflexmässigt dyker upp är om resultatet kan vara två sidor av samma mynt? Att hög prestation och flickornas flit hänger ihop med stress och press och sämre psykisk hälsa?

Genom åren har jag besökt en massa skolor som föreläsare. Ofta för att tala om fördomar och förväntningar som vilar på kön, klass och etnicitet. Flickor trakasseras för att de råkar vara för mörka eller för ljusa, för tjocka eller för smala, för smarta eller för tysta, för ambitiösa eller för pratglada. Normen är så trång att den utan större möda finner offer som så lätt faller utanför ramarna. Det är dessa ramar vi måste riva. Ramarna som även gör pojkar till offer för traditionella könsroller. Som inte låter dem läsa, skriva och prestera för att de då faller utanför myten om manlighet. Ansvaret för de cementerade könsrollerna som skiljer på flickor och pojkar delar vi alla på. Som klasskamrater, föräldrar, lärare eller journalister. Vi bidrar till att bibehålla dem och därmed hålla tillbaka elevernas potential och prestation.